När man bedriver barnverksamhet finns det tre begrepp som är ständigt återkommande. Elitsatsning, Nivågruppering samt individanpassning.

Dessa tre begrepp blandas ofta ihop trots att det finns en väsentlig skillnad mellan dem. Kort och gott kan man säga att elitsatsning är att dela upp i olika lag, nivågruppering är att dela upp i olika grupper och individanpassning är att dela upp inom gruppen. En mer utförlig beskrivning presenteras nedan

Elitsatsning – aldrig aktuellt i unga åldrar
Elitsatsning innebär att man delar upp barn av samma ålder (och i senare åldrar även kön) i olika lag eller träningsgrupper, som tränar på olika tider, olika ofta och som det satsas olika mycket på. Barnen avskiljs från varann och har olika utpräglade mål. För laget man elitsatsar på tränas det med målet att bli framtida seniorstjärna, och för att vara med i laget krävs ofta att man blir uttagen. I värsta fall har man enbart elitgruppen och inget breddlag, och ifall man även har ett andralag eller ett B-lag är det vanligt att resurser tas från det till förmån för elitsatsningen. Elitsatsning kritiseras av en enig forskarkår och det finns inga studier som tyder på att en utpräglad elitsatsning leder till duktiga seniorer.

Det är dock viktigt att skilja på elitsatsning och stor träningsmängd. Givetvis har många som blivit duktiga som seniorer tränat mycket i unga åldrar, men att erbjuda möjligheten att träna mycket betyder inte per automatik att man elitsatsar. Det är först när det primära målet med träningen är att fostra bra seniorspelare, eller att man erbjuder stor träningsmängd på bekostnad av övriga klubbmedlemmars möjligheter att utvecklas, som det kan klassas som elitsatsning.

Nivågruppering – ett måste med stora grupper
I en träningsgrupp kan barnens färdigheter skilja sig avsevärt. De har hållit på olika länge, har olika fallenhet för sporten och tränar olika ofta. För att kunna bedriva verksamhet som anpassas till så många som möjligt kan man därför nivågruppera. Det innebär att man delar upp den stora gruppen i små grupper som tränar på olika saker, eller på samma sak på olika nivå. I stora grupper där det skiljer mycket i färdigheter, ålder eller ambitionsnivå kan nivågruppering vara fördelaktigt. Det är dock viktigt att nivåuppdelningen inte är bestående, träningsgruppen är fortfarande en grupp och allt ska inte göras uppdelat.

Vid nivågruppering exkluderas ingen. Alla får möjlighet att träna lika mycket, men träningen anpassas mer efter deltagarnas förutsättningar. Vid nivågruppering finns inte heller någon utpräglad strävan om att forma spelare till seniorstjärnor, utan nivågrupperingen görs för att kunna utforma träningen mer efter varje spelares intresse och behov så att fler ska ha roligt och utvecklas som spelare utifrån sina egna förutsättningar.

För att kunna nivågruppera krävs att man har en högre ledartäthet än när alla gör allt. Större antal ledare leder i gengäld till mer delat ansvar och att ingen behöver dra hela lasset själv. Det sänker i sin tur trösklarna att hoppa på som ledare, och ju fler ledare man är desto lättare är det att bli ännu fler.

Individanpassning – för att alla har unika förutsättningar
Även ifall man nivågrupperar kommer spelarna som i den lilla gruppen ha olika behov. Att anpassa träningen för de enskilda spelarna är att individanpassa. För att kunna individanpassa krävs det att man är många ledare, i synnerhet ifall det är mycket nybörjare. Nybörjare behöver ibland träna ensamt med en ledare för att snabbt komma ifatt sina kamrater, så att vederbörande inte tröttnar.

Individanpassning utan nivågruppering är möjlig, i synnerhet ifall man har en liten grupp som det hämmar verksamheten att dela upp. Har man däremot flera grupper kan en del i individanpassningen vara att placera en person i en grupp där han eller hon antingen får en ordentlig utmaning eller får agera draglok. Tack vare individanpassning kan man göra träningen mer varierande för varje enskild spelare, något som är positivt när det gäller att bibehålla barnens intresse långt upp i åldrarna.

Inte heller individanpassning innebär att någon exkluderas eller att resurser fördelas orättvist. Däremot kan resurser i form av tid med tränaren fördelas olika, eftersom vissa behöver mer instruktioner och hjälp för att gå framåt. Därför är det viktigt att vara många ledare så att alla barn känner sig sedda och även de som är duktiga får uppmärksamhet.

Habo Wolleys syn på individanpassning och nivågruppering

Till en början vill vi direkt säga att elitsatsning i unga åldrar är vi, tillsammans med en enig forskarkår och en stor del av elitidrottssverige, starkt negativa till. Alla barn ska ges samma möjligheter att träna på sina villkor och ingen ska väljas bort till förmån för någon annan.

Nivågruppering och individanpassning är däremot något vi ägnar oss åt. Att alla som är av samma ålder (och i äldre åldrar även kön) ska träna tillsammans på samma sätt fungerar inte. Sjuåriga kidsvolleyspelare är inte en homogen grupp, utan alla har olika förutsättningar och behöver olika insatser för att utvecklas som spelare och människor.

På föräldramöten och även i andra sammanhang försöker vi förmedla vår syn genom följande bild.

Bilden visar på vilka nivåer barnen uppfattar träningen. När de befinner sig i lätta zonen gör barnet sådant han eller hon bemästrar väl. När man befinner sig i lätta zonen känner man sig trygg i övningen, man lyckas i princip hela tiden och det kan kännas överdrivet repetitivt. När man genomför en övning där man själv befinner sig i lätta zonen är det ofta andra deltagare som befinner sig i lärandezonen, då agerar man själv draglok för dessa. I lätta zonen bör varje individ befinna sig ca 25% av tiden.

Komfortzonen är vanlig träning. Man känner igen sig men lyckas inte hela tiden. Att träna den spelform man normalt spelar på tävling är att vara i komfortzonen. Att träna de slag som man bemästrar grundligt men har stor utvecklingspotential i likaså. I komfortzonen är det optimalt att befinna sig ca 50% av tiden.

Lärandezonen befinner sig barnet i när det utmanas. Man provar en ny spelform eller en ny övning och känner sig inte lika trygg i att man klarar av det. Man tränar ofta med de som är bättre, som kanske själva befinner sig i lätta zonen. Det är i lärandezonen man utvecklas mest, men att bara befinna sig i lärandezonen kan göra att man tappar sugen då känslan kan vara att man inte lyckas. I lärandezonen ska man sträva efter att varje deltagare får befinna sig ca 25% av tiden

Panikzonen är det man vill undvika! I panikzonen är det alldeles för svårt, man misslyckas hela tiden och stresspåslaget blir påtagligt. Gränsen mellan lärandezonen och panikzonen kan vara hårfin, ett av uppdragen man har som tränare är att se till att gränsen inte passeras. I panikzonen utvecklas man inte som spelare, istället är risken stor att man känner sig dålig och tröttnar på sporten. I panikzonen ska således varje individ befinna sig 0% av tiden, den ska undvikas.

I praktiken innebär nivågruppering och individanpassning att man måste bortse från ålder och kön när man bedriver träningar. Givetvis finns det ofta ett samband mellan ålder och färdigheter, men man kan inte låsa fast sig vid det. Följande bild illustrerar väl hur det kan se ut i olika träningsgrupper och åldrar.

Bilden ger också några tips på hur man kan tänka kring individanpassning.

Åldersindelade träningsgrupper
Eftersom sambandet mellan ålder och färdigheter ofta är stort kan man utgå ifrån ålder när man former träningsgrupper. Det är dock inte fel att ibland låta någon träna i en grupp med äldre spelare. Att låta någon träna med yngre, utan att ha en ledarroll, kan däremot vara skadligt då det lätt kan få barnet att känna att det inte duger för att träna med sina jämnåriga.

Individanpassad träning inom träningsgrupperna
Som beskrivet under styckena nivågruppering och individanpassning. Exempelvis Kidsvolleyspelare i åldrarna 8-10 år är ingen homogen grupp. Alla har olika färdigheter och för att tillgodose så många som möjligt måste man ibland dela upp gruppen. Även för att tillse att barnen får rätt mängd tid i de olika zonerna krävs anpassning. Det är dock viktigt att man inte skapar låsta grupperingar inom en träningsgrupp. Träningsgruppen är fortfarande en enhet och det ska vara naturligt att exempelvis bolla med vem som helst.

Fler tränare per barn desto lägre level
Ett barn som inte kommit lika långt behöver mer stöttning och instruktioner. Spelar man i en lägre level beror det ofta på att man inte kommit lika långt, och därför behöver mer hjälp. De som spelar lägre level är dessutom ofta yngre, och ju yngre spelare desto svårare är det att som ensam tränare hantera hela gruppen. I Habo ter det sig väldigt tydligt då det i volleybompa är mer än en vuxen per barn medan u15-laget har två tränare på hela gruppen.

Barnen väljer level själv vid cuper
I samråd med föräldrar och tränare bestämmer barnen själva vilken nivå de vill tävla i. Tävla ska vara roligt men utmanande, och vår erfarenhet är att barn ofta har god insikt om vilken level som passar dem. Väljer de helt fel level kan man som förälder eller tränare försöka förklara varför barnet ska välja en annan, och kanske med hjälp av lagkompisarna få spelaren att välja rätt level.